Efter bomben

TVÅ ÅR

Mitt ben är nu opererat och den ställning jag har på underbenet gör det omöjligt att bära jeans. Mjukisbyxor som specialsytts av min mor är nu det som gäller i åtta månader framöver. Då benet dessvärre har blivit nästan fem cm för kort efter alla opererationer så utför jag nu en benförlängning. Jag skruvar med ”tians nyckel” och förlänger det ungefär 0,75 mm om dagen. Ska inte säga att det är skönt när jag skruvar i det men det gör faktiskt inte särskilt ont. Det spänner lite och jag tror obehagskänslan mest är psykisk.

Den 11:e november var det två år sedan en vägbomb exploderade under den bil jag och mina kollegor satt i fyra mil väster om Mazar -e Sharif i Afghanistan. På dom två år som gått har jag inte kommit särskilt långt i min rehablitering men känslan av tacksamhet finns kvar. Det hade kunnat sluta så mycket värre. Läkarna trodde först att jag, i bästa fall, skulle var förlamad från halsen och ner. Känns som jag borde heta tur i mellannamn. Visst finns det dagar då jag är väldigt trött på kryckor och värktabletter men mestadels är ju livet ganska trevligt. Den 11:e november kommer alltid kännas som en alternativ födelsedag för mig. Jag kommer dock aldrig känna för att fira fira då mina tankar går till Hamid och hans anhöriga. Hamid var tolk åt den svenska kontingenten och han ville skapa fred i Afghanistan. Han satt brevid mig den där dagen och han hade inte samma tur. Vila i frid Hamid.

SNART BANTNING

Som planerat börjar bantningen av svensk personal i Afghanistan under nästa år. Man ska, om jag förstått rätt, banta ner pesonalen med 100 man till att börja med. Jag hoppas att våra folkvalda vet vad det är dom gör. I tio år har vi nu haft militär på plats i Afghanistan och det kan tyckas vara länge men för ett land som inte vet vad alternativet till krig är så tycker jag inte att det är särskilt länge. Ingen av våra politiker kan väl på allvar ha trott att det här var ett tioårsprojekt? Eller kanske tycker några av dom att det här tog längre tid än vad dom tänkt sig? I ett land där flertalet inte kan läsa och och infrastruktur är ett relativt okänt begrepp kommer det ta lång tid att skapa fred och demokrati. Jag har väldigt svårt att tro att det kommer att räcka att ha kvar personal endast för att utbilda afghaner. Men vem vet. Kanske går det bra.

Det var väldigt länge sedan jag senast gjorde ett inlägg. Anledningen är att jag är nybliven pappa samt att mitt ben är av. Först gick benet av och all lust att skriva försvann och sedan kom min otroligt vackra och friska dotter till världen och bloggen kändes plötsligt väldigt ointressant. Benet är tänkt attopereras igen inom några veckor. Ny ställning och ny bentransplantation. Jag är väl allt annat än glad för det men det vägs upp av det faktum att jag blir hemma ett år med min nyfödda dotter och min sambo. Lite tur i oturen får man väl säga.

I-LANDSPROBLEM

Man kan ju lätt tro att en mission till Afghanistan, där man dessutom råkar illa ut, borde få en att sluta klaga på våra dagliga I-landsproblem. Fel. Människan är av en besynnerlig natur och minnet av allt jobbigt och obehagligt försvinner fort. Dessutom är vi tydligen skapta att alltid vilja ha det bättre. Det ska ha med artens överlevnad att göra. Jag har av psykologer fått höra att det hör till dom mest grundläggande instinkter hos människan att sträva efter det som är bättre.

Har man en miljon på kontot och allt annat man kan tänkas behöva kommer man alltid vilja ha en miljon till. Och dessutom bättre TV-program och färskare oxfilé. Vi blir helt enkelt aldrig nöjda. Spelar ingen roll om man är chef på Vattenfall eller alkoliserad uteliggare. I båda fallen, framför allt i det första, kan man ju dock undra hur man orkar leva utan att lida av narcissism eller annan svår psykisk ohälsa.

Det faktum att det är mänskligt att alltid vilja ha det bättre är dock inte en ursäkt för hur vi beter oss. Det är kanske en förklaring till mycket av all orättvisa i världen men det är ALDRIG en ursäkt.

Jag kan ju bara se till mig själv men trots min ”nära döden upplevelse” i ett av världens fattigaste länder satt jag senast igår och suckade över att det var min tur att tömma diskmaskinen. För ett år sedan hade jag varit glad om jag kunnat. Hade jag varit en fattig afghan hade undrat varför jag hade diskmaskin. Då hade själva nedsmutsningen av disken var det största problemet. Har jag någon mat att lägga på tallrikarna? 

Jag vill dock tro att mina grundläggande värderingar har ändrats en aning. Jag känner en tacksamhet som inte fanns där tidigare. Min vilja att hjälpa våra svaga och sjuka är starkare och jag blir ibland väldigt provcerad av orättvisor.

Som exempel kan jag ta Hjärt-Lungfonden som för tillfället bedriver en massiv reklamkampanj för att få fler bidragsgivare. Ett flertal kändisar pratar om vikten av att skänka pengar och vem har inte hört ”Jag skulle inte ha varit här” på bästa sändningstid. Mig veterligen har hjärt- och lungforskningen redan gjort stora framsteg. Antalet ökade hjärtinfarkter varje år beror snarare på vår osunda matkonsumtion och på det faktum att vi lever längre. Något måste vi ju dö av. För mig är reklamen väldigt provcerande. Att vi här i Sverige ska skänka pengar till avancerad forskning av hjärtsjukdomar medans barn i flera länder i världen dör av lunginflammation och andra ”vanliga” sjukdomar känns helt absurt. Innan min resa till Afghanistan hade jag nog inte tänkt i dom banorna.

Den här viljan att få det bättre kanske är orsaken till att vi spenderar mångmiljonbelopp på en lägenhet i centrala Stockholm medans mannen eller kvinnan på gatan utanför fryser ihjäl. Kanske är det därför vi ens kommer på tanken att rösta på ett främlingfientligt parti istället för att vilja hjälpa våra medmänniskor från länder i krig. Usch och fy!

Varför så bekymrad? Din tur att tömma diskmaskinen?

JAG VILL JOBBA MEN BENET BRÅKAR

Min arbetsträning är för tillfället avbruten. En infektion i benet gör att det svullnat upp och gör ont vid minsta lilla belastning. Doktorn har ordinerat antibiotika och benet i högläge. Känns trist då jag verkligen såg fram emot att få börja på min nya arbetsträningsplats. I19 i Boden har ett skyttekompani där jag ska få hjälpa till vid utbildningen av nya yrkessoldater. Om det nu blir att sitta i ett förråd och räkna tomhylsor eller om jag ska få vara med och dela med mig av sånt jag lärt mig återstår att se. Det ska hur som helst bli kul att få börja testa att jobba igen. Tomhylsor eller ej.

TV4 Nyheterna

Man vill ju tro att en nyhetsredaktion av TV4′s dignitet inte ska behöva pyssla med sensationsjournalistik. Deras rapportering senaste tiden där dom ”fått tagit del av” dokument som visar att det kan ha varit kulor från svenska vapen som dödat dom två officerarna i februari förra året visar dock att så inte är fallet. Naturligtvis ska sanningen alltid eftersträvas och där har grävande journalistik en viktig uppgift att fylla. Problemet uppstår när man som TV4 börjar profitera i elände och försöka hitta skandaler som inte skett.

Jag har själv blivit uppringd av TV4 och dess sensationssökande journalister då dom velat ha uttalanden om deras upptäckter. Den gången handlade det om den offentliga upphandling av ny skyddsutrustning till svenska soldater. FMV som har ansvaret att ta fram ny utrustning hade lagt ut en förfrågan och ett antal företag hade svarat. Problemet var att det norska företag som ”vunnit” upphandlingen och skulle leverera skyddsutrustning nu visade sig ha förfalskat dokument från deras egna tester av utrustningen. Det norska företaget hade alltså fått uppdraget att leverera kroppskydd m.m. på helt felaktiga uppgifter. FMV hade slutligen upptäckt detta och gjorde en ny upphandling. Vilket i slutändan gjort att svenska soldater i bl.a Afghanistan fått leveransen av ny skyddsutrustning fördröjd. 

Det är ju naturligtvis inte bra men TV4 hade hittat en ny vinkel. Journalisten som ringde mig ställde följande fråga:

- Nu har ju två svenska officerare dött vilket kanske kunde ha undvikits om dom haft den nya skyddsutrustningen. Vad tycker du om det?

När man får en sådan fråga är det lätt att skrika idiot!, och lägga på luren. Jag gjorde dock inte det utan förklarade sakligt att den utrustning svenska soldater bär i Afghanistan troligtvis är minst lika säker som den nya. Faktum är att den nuvarande är mycket bra. Det svenska kroppskyddet ska klara av skott från upptill kaliber 7,62, vilket i regel är det som används. Jag förklarade att den svenska skyddsutrustningen dock är tung och att den nya säkert är lättare och samt lättare att anpassa till olika sorters kroppar. Jag var tydlig med att jag bara spekulerade och på så vis egentligen inte hade en aning. Journalisten hade då en ny vinkel på frågan:

- Om den hade varit lättare kanske man använt den oftare och på så vis kanske undvikit tragedier som den här?

Man får ju låta sig imponeras av journalistens förmåga att hitta hitta ny aspekter på saken men jag svarade vänligt att alla som lämnar den svenska campen i Afghanistan bär kroppsskydd. Utan undantag. Jag började sedan ifrågasätta vad det var som var en nyhet i det hela och samtalet avslutades då ganska snabbt.

Att FMV blivit lurade var uppenbarligen inget att höja på ögonbrynen på och därför ingen nyhet som höjde tittarantalet. Däremot skulle det ju varit skandalöst om två svenskar dött på grund av detta. Mitt förtroende för nyhetsredaktionen på TV4 är på grund av händelser som den här helt obefintligt. Jag tog därför deras rapportering om ”nya” uppgifter med ro. Dock blir man ju arg och tänker genast på dom inblandade soldaterna.

Tänk att en pensionerad rättsläkare ska ha kommit fram till uppgifter som SKL samt en expertis från flera andra områden inte har gjort. Kan inte TV4 bara granska sin egen nyhetsredaktion och komma fram till att den är under all kritik och bara lägga ner den? Visa några dansande kändisar eller en 48:de upplaga av Robinson istället.

Jag formulerar en fråga till TV4 på ”TV4-journalistikmanér”:

-  Är det svenska soldaters fel att ni visar reklam och nyheter mitt i filmen? Om dom dog oftare skulle folk vara mer benägna att se nyheter och ni skulle dessutom slippa hitta på nyheter.

BRA FÖRSÄKRINGSKASSAN

 Som jag nämnde i mitt förra inlägg så börjar slutet på min sjukskrivning att närma sig. Försäkringskassan har nu tagit det kloka beslutet att lyssna på min doktors råd att låta mig vara sjukskriven mars ut. Ett mycket välkommet beslut från mitt håll då jag känner att det är en liten stund kvar tills jag kan återgå i arbete. Jag ska dock i dagarna börja ”Arbetspröva” på Armén Jägarbataljon i Arvidsjaur och hoppas på så vis få testa min förmåga innan den sista mars. Som sagt. Slutet är när på allt elände och jag ser fram emot att få bli en arbetande medborgare igen.

COMEBACK

Efter en lång frånvaro på bloggen gör jag nu ett nytt försök. Inspirationen tog helt enkelt slut och jag kan inte annat än beundra dom som dagligen gör nya inlägg i sina bloggar. Åtminstonde dom som har ambitionen att skriva något dom tycker är viktigt eller tror sig ha något intressant att berätta. I mitt fall börjar det som kännas som jag inte har så mycket intressant eller viktigt att erbjuda. Jag ursäktar i förväg om inehållet är därefter. Jag skriver liksom många andra mest för min egen skull. En slags dagboksanteckningar som jag delar med mig av. Konstigt. Jag vet.

Den här bloggen fick för några månader sedan sitt 10 000:e besök. I bloggsammanhang en ynklig siffra men för mig en enorm siffra. Nu är det nog så att att min kära mor gjort många besök, men ändå. Från början var tanken att jag skulle få skriva av mig om allt som hände i Afghanistan. En del i min bearbetning helt enkelt. Spelade ingen roll om inte ens mor var intresserad. Men det var hon. Hon och några till. Tack för ert intresse.

Och mor. Jag älskar dig. Det är så otroligt skönt att du slutat röka så att jag och dina framtida barnbarn får ha dig med några år till. Kämpa! Du har gjort det skitbra så här långt.

AFGHANISTAN

 I veckan som gick förlorade vi ännu en soldat i det svenska ansvarsområdet. Mina tankar går till den finske soldatens familj som just nu lider något fruktansvärt.

Jag är väldigt dåligt insatt i vad som hänt men det är, för mig, förvånande att det sker just nu. Under vintern brukar insurgenternas aktivitet vara mycket låg. Om jag har förstått det rätt så har dom liksom övriga fattiga afghaner nog med att överleva i vinterkylan och har helt enkelt inte tid med att skapa oro för varken civila eller militär. En lite förenklad förklaring kanske men det är ett faktum att det historiskt sett inte sker så många incidenter under vinterhalvåret.

Kanske är den här incidenten ännu ett tecken på att våldet eskalerar och att vintern inte längre har den, ur svensk trupp sett, positiva effekt den tidigare haft. Det är bara och hoppas att så inte är fallet. Åtminstonde för den afghanska befolkningens skull. Dom har det nog tufft som det är i vinterkylan.

SLUTET ÄR NÄRA

 Nej, jag tror inte att vi alla snart har gjort vårt på den här planeten. Slutet närmar sig bara för mig. Och då är det inte heller slutet på något bra, utan tvärtom. Slutet på min väg tillbaka efter vägbomsattentatet den 11:e november 2009.

Jag är numera jeansbärare. Jag har nu burit jeans dagligen i nästan tre månader. Skulle inte vilja kalla det ett missbruk men det är inte långt ifrån. Jag blev äntligen av med min eländiga benställning i början av december och har sedan dess kunnat bära dom byxor jag känt för. Dvs jeans.

När Försäkringskassan fick höra talas om att ställningen var borta lät det som att det är dax att ställa sig till ”arbetsmarknadens förfogande”. Något jag gladeligen välkommnar. Dock har jag sedan borttagningen av ställningen nästan haft mer ont än tidigare. Mest beroende på att kroppen och benet nu utsätts för belastning, vilket inte skett det senaste året. Jag inväntar besked från Försäkringskassan i detta nu om jag har gjort mina sista dagar som sjukskriven. Jag hoppas dom kan ge mig några veckor till. Jag vill börja jobba men min kropp är inte riktigt inne på samma linje. Läkningen av bentransplantationen i kombination med dom tjugo utgångshål jag har i benet, efter pinnarna i ställningen, har skapat en hel del växtvärk. Dessutom är svanskotan fortfarande inflammerad men där börjar jag ana en förbättring. I takt med att jag kan börja få tillbaka muskler i benet är det som att hela kroppen börjar räta upp sig. Skönt! Doktorn har i likhet med min kropp intygat sin åsikt om att jag inte borde jobba något för än tidgast den 1:a april. Det hoppas jag får bli ett aprilskämt men som sagt. Ge mig några veckor till kära Försäkringskassa. Ha tålamod. Snälla. Slutet är nära.

Bámán-e khodá. Ba´dan mebinim, insh Allah. *

Idag är det exakt ett år sedan jag och mina kamrater höll på att mista livet i ett vägbombsattentat i Afghanistan. Mina tankar går idag till den afghanske tolk som omkom i attentatet. Hamid dog för sin tro på att skapa ett nytt och bättre Afghanistan. Han och hans familj fick betala det yttersta priset och vi får inte på något sätt nu ge upp den kamp som Hamid och andra stupade har varit en del av. Hos befolkningen i Afghanistan finns fortfarande en gnista av hopp om att Afghanistan en dag ska bli det fantastiska land det har potential att vara.

Det hoppas och tror vi också. Eller hur Hamid?

*Adjö, må gud vara med dig. Vi ses, om gud vill.

FAKTA

Sverige är inte i krig i Afghanistan. 

Sverige jobbar tillsammans med afghanska säkerhetsstyrkor och försöker skapa trygghet och stabilitet för den afghanska befolkningen i norra Afghanistan. När svensk trupp lämnar campen i Mazar e Sharif åker man i regel ut för att patrullera i oroliga områden, samarbeta med afghansk militär i deras operationer eller för att t.ex söka av vägar efter vägbomber.

Jag kan inte tycka att det är att kriga. Ibland uppstår desvärre krigslika situationer där svenska soldater riskeras att skadas men det är inte krig. Skillnaden är den att det t.ex aldrig skjuts av en svensk soldat innan det är fara för någons liv. D.v.s att någon blir beskjuten eller är på väg att bli beskjuten. Ett vapen måste således riktas mot någon för att en svensk soldat skall öppna eld. En svensk soldat lyder under ungefär samma regler som en polis i Sverige gör. Polisen i Sverige för väl inte ett krig mot kriminella? Det ska tilläggas att det finns mandat för att använda mer våld men det tillämpas inte av svenska soldater.

Den här FN-insatsen skiljer sig ur den aspekten inte mycket från andra FN-sanktionerade insatser där Sverige deltagit. Det som skiljer sig är det politiska spelet kring insatsen. Det finns oklarheter kring USAs orsak till deras närvaro. Det finns tvivel i om den utländska truppnärvaron har någon effekt. Och det finns oklarheter kring Sveriges orsak till sin närvaro.

När det gäller USAs närvaro vet jag faktiskt inte vad som är deras syfte. Det finns två olika internationella insatser i Afghanistan ledda av USA. En heter ISAF och det är den som Sverige deltar i. Det finns en annan som heter OEF (Operation Enduring Freedom). Den har som ända intresse att leta upp och eliminera terrorister. Jag tycker själv att den insatsen är ett vansinnesprojekt som troligtvis skapar fler terrorister än den tar död på. Den är en krigshandling. Sverige deltar inte i den operationen.

När det gäller tvivlet om att den utländska truppnärvaron inte har någon effekt och att det bara blir oroligare och oroligare i Afghanistan finns det enligt mig bra argument för att utländsk trupp har en positiv effekt. Den ökning av våld som sker är i stort sett våld mot utländsk trupp. Naturligtvis dör civila vilket alltid kommer vara oförsvarsbart men innan ISAF började sitt arbete dog ännu fler. Då dödades dom av kriminella för att dom råkade tillhöra fel folkslag eller för att dom var kvinnor som inte anpassade sig till regler satta av talibanregimen. Att jag kallar dom kriminella är för att det inte alltid är just talibaner som står för våldet i Afghanistan. I landet finns ingen fungerande infrastruktur och är till stora delar ett näst intill laglöst land. Det är det svensk trupp tillsammans med afghansk militär fösöker få ordning på.

När det gäller Sveriges närvaro finns det röster som säger att Sverige är i Afghanistan för säkerhetspolitiska orsaker. Man menar att eftersom Sverige inte har något eget försvar att tala om behöver man delta i internationella insatser för att kunna räkna med stöd från andra länder i händelse av att vi blir attackerade. Jag kan tänka mig att det kan vara en av orsakerna men hur det än är så hjälper svenska soldater dagligen till med att skapa ett säkrare Afghanistan. Vad än våra politikers avsikt må vara så gör alltså Sveriges trupp skillnad.

I den debatt som förs diskuterar man om det inte är bättre att stödja med bistånd. Min åsikt är att militär och bistånd behöver varandra. Bistånd är en nödvändighet för att Afghanistan ska komma på fötter igen och det behövs mer bistånd. Det behövs bistånd som, utan att synbart samarbeta med militär, kan se till att det byggs skolor och sjukhus i dom områden där ISAF nu har skapat lite säkerhet. På så vis skulle förtroendet för hela insatsen i stort öka hos den afghanska befolkningen och talibanerna skulle få det svårare att hitta sympatisörer.

Ytterligare några saker att ha i åtanke:

- En majoritet av den afghanska befolkningen vill att utländsk trupp ska stanna.

- Ett flertal biståndsorganisationer är för utländsk truppnärvaro.

Halva Sveriges befolkning är idag emot den svenska insatsen. Vet ens var tionde svensk att det finns två internationella insatser i Afghanistan? Hur många vet att huvuddelen av det arbete Sverige gör sker i samverkan med afghansk militär? Vet alla svenskar att ungefär 6 miljoner barn idag får gå i skolan varav ca 30% är flickor? Vet dom att det  under talibanregimen var ca 1 miljon som gick i skolan och då var andelen flickor i det närmsta obefintlig?

Det känns som det finns för lite kunskap om situationen i Afghanistan.

Om du redan visste det jag tagit upp eller om du nu känner att du förstått. Sprid och förstärk.

 DET FINNS INGA URSÄKTER TILL ATT INTE RÖSTA  (i Sverige)

Under min tid i Afghanistan hölls ett val. Det var första gången afghanska myndigheter själva organiserade ett val sedan den USA-ledda invasionen 2001. Som det gick att läsa i media här hemma så var det ett val kantat av valfusk och diverse oroligheter. Jag fick själv under den tiden ta del av oroligheterna och det var utan tvekan en period i mitt liv jag aldrig glömmer. 

Om det är något jag lärde mig under den tiden så är det att jag ska vara extremt tacksam för att jag får rösta. Det är ett privilegium att få gå och välja vilka jag tycker ska få styra mitt land. För mig kommer valdagen alltid att kännas extra högtidlig och stunden när min röst stoppas ner i valurnan kommer alltid förknippas med stor tacksamhet.

I Afghanistan är det inte självklart att få rösta. Det kan ibland vara förenat med livsfara och ett annat problem är att dom flesta inte är särskilt insatta i vad eller vem man röstar på. Jag har sett siffror på att ungefär åtta av tio kvinnor inte kan läsa och hur ska dom kunna ta del av den valinformation som finns? Större delen av min mission spenderade jag på landsbygden och det var sällan jag så en radio där ute. Jag såg aldrig någon TV.

Jag såg senast idag ett reportage på TV från Överkalix där reportern frågar en förstagångsväljare om han tänkt gå och rösta.

- Kanske. Jag får se om jag orkar, blev svaret.

Jag blir minst sagt arg när jag hör sånt.

Jag har också hört motiveringar som:

 - Det spelar ju ingen roll. Alla partier är ändå likadana.

- Hur ska jag hinna med att sätta mig in i vad alla partier står för.

Dom ursäkterna duger inte till att inte rösta. Att partierna är för lika är en ursäkt för den late. Det finns ganska stora skillnader mellan våra riksdagspartier och det kan man i Sverige läsa sig till utan större ansträngning. Gå nu och rösta fast du inte tänkt göra det, men läs på lite först. Hur vill du att Sverige ska se ut? Om du nu inte röstar så hoppas jag det beror på orsaker som att du inte kan läsa, att den lokala vallokalen har råkat ut för en raketattack eller att en självmordbombare sprängt sig vid vallokalen.

STÄLLNINGEN KVAR

Jag reste förra veckan till Uppsala för att undersöka mitt ben och eventuellt ta bort min benställning.(Se bild under inlägg: ”Vikten av en god hygien”) Doktorna lossade på några skruvar och det var med ett visst obehag jag såg benet böja sig när han sedan belastade det. Jag förstod ganska snart att jag inte skulle få packa upp mina jeans som jag inte kunnat använda på snart ett år. Dom var naturligtvis med ifall jag skulle bli av med ställningen. Den benmassa som doktorn sedan tidigare har transplanterat till benet från min höft har satt sig bra men den har ännu inte stelnat ordentligt. Jag ska röntga om två månader och då får vi se om man får packa ner jeansen igen och åka till Uppsala för ett nytt försök. Skam den som ger sig!

VAD ÄR VÄRST?

Antalet civila som dödas eller skadas i Afghanistan ökar. Enligt FN dödades över 1200 och nästan 2000 skadades under det första halvåret i år. Ungefär 12 procent av offren ska ha dödats eller skadats av utländska trupper eller afghanska säkerhetsstyrkor. En fruktansvärd siffra. Antalet som ska ha dödats eller skadats av talibanerna uppgår till ungefär 76 procent.

Antalet civila som drabbas styr nu debatten kring Sveriges närvaron i Afghanistan. Det verkar ju onekligen också vara så att antalet civila som dödas och skadas stiger. Det ska naturligtvis finnas en debatt kring detta. Dock finns det saker som jag aldrig hör någon nämna. En sådan sak kan t.ex vara frågan kring hur många som hade dödats om utländska trupper inte fanns i landet.

Enligt Amnestys årsrapport 1999 ska talibanerna avsiktligt och systematiskt ha dödat tusentals hazarer dagarna efter att dom tagit kontroll över Mazar e Sharif, där den svenska campen i afghanistan nu finns. Finns det något som säger att dom inte skulle göra den här typen av etnisk rensning igen? Varför disskuteras inte effekterna av ett talibanstyre kontra den utländska närvaron? Är det okej att musik förbjuds och att kvinnor inte får läsa annat än koranen efter åtta års ålder, alternativt som nu att USA får leka världspolis i ett land för sin egen vinnings skull? Jag kan inte säga vad som är att föredra men varför disskuteras det inte? Jag är rädd att världen håller på att vända Afghanistan ryggen grundat på sådana uppgifter som säljer lösnummer i tidningarna.

Nedan en liten by väster om Mazar e Sharif som får besök av utländska trupper.

OPERATION ÄNLIGEN INPLANERAD

Min läkningsprocess är inne i ett kritiskt skeende. I månadsskiftet har jag fått tid för operation. Det som ska göras är antingen en borttagning av den ställning som nu sitter på mitt ben eller en ny bentransplantation. En bentransplantation skulle innebära att jag får vänta ytterligare några månader till på att få lära mig gå igen. Vid en borttagning av ställningen skulle jag efter några veckor med gips kunna inleda gåträningen. Jag vågar naturligtvis inte hoppas på något men hur som helst kommer jag att komma ett steg närmre min comeback som ”utan-kryckor-gående-invånare”. Skönt.

INGEN ILSKA

Idag är det exakt nio månader sedan jag och mina kollegor körde på en vägbomb i norra Afghanistan. Vissa saker plågar mig fortfarande. Jag tänker ofta på den afghanske tolk som satt brevid mig och inte överlevde. Jag tänker också på mina kamrater som, kanske för resten av sina liv, kommer att bära med sig händelsen både fysiskt och psykiskt.

Något som nästan förvånar mig är att jag inte känner någon som helst ilska emot den eller dom som utförde attentatet. Kanske är det sådana känslor som kommer senare, men jag tror inte det. Jag tänker nog så att om jag hade växt upp under samma förutsättningar som attentatsmannen så kanske det lika gärna hade varit jag som utförde det. Vem vet?

DEN SKRATTANDE NORRMANNEN

I förra veckan träffade jag en norrman på stan som frågade vad jag råkat ut för eftersom jag hade en stor ställning på benet. Jag berättade för honom och han sa att han kände någon som kände en av dom norska soldater som förlorade livet i det vägbombsattentat som hände för någon månad sedan. Han pratade också om dom anhöriga och hur debatten går i Norge om Afghanistan. Jag berättade att det är ungefär samma sak i Sverige och av någon anledning kom vi in på den ekonomiska biten. Han frågade mig hur mycket jag och mina anhöriga fått i ersättning för det som hänt. Dom anhöriga får ingenting sa jag och försäkringspengarna för mina skador får jag som tidigast efter ett och ett halvt år. Norrmannen höjde på ögonbrynen och började nästan att skratta. Är det sant?, sa han. I Norge betalas det genast ut en ersättning till dom anhöriga om det händer något, sa han. Han frågade sedan om jag får någon slags ersättning nu under tiden jag inte kan jobba. Jo då, sa jag. Jag får 10 000 kr i månaden ungefär från Försäkringskassan. Nu var hans skratt ännu närmre. När han sedan fick höra att jag fick ut omkring 26000 kr i månaden under min tid i Afghanistan så kunde han inte hålla sig längre. Han skrattade högt och skakade på huvudet. Ni är ju helt galna som åker till Afghanistan under sådana förhållanden, sa han och gick sedan vidare… Och jag som tycker jag har det bra ekonomiskt sätt. Bortskämda norrmän!

NI FÅR NOG SOM NI VILL TILL SLUT

USA planerar att dra sig ur Afghanistan under 2012. Holland drar tillbaka sina 2600 soldater redan nästa år och Kanada lika så. Om allt detta sker kommer Sverige inte kunna vara kvar. Det blir ekonomiskt och säkerhetsmässigt ohållbart. Hur ska det då gå för afghanerna i det svenska ansvarsområdet? Dom klarar sig nog bra ändå. Det finns ju civila hjälporganisationer i området. Om dom nu vågar stanna. Men det ordnar sig nog! Bra att alla ni som är emot den svenska insatsen får som ni vill i alla fall. Ni skickar väl extra mycket pengar för att hjälpa afghanerna då va? …Bra. 

Nedan en pojke i en liten bergsby som hoppas få fortsätta gå i skolan .

TÄNK DIG ATT…

Tänk dig att Sverige blivit ockuperat av Ryssland. Tänk om ryska stridsvagnar hade rullat på gatorna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Tänk dig sedan att samerna, med hjälp av amerikanska CIA-agenter, jagade ut ryssarna ur landet. Naturligtvis hade du stått i en tacksamhetsskuld till samerna och dom hade med ditt stöd fått styra Sverige. 

Tänk dig sedan att samernas styre började gå ur styr. Plötsligt fick bara pojkar gå i skolan. Att flyga med drake blir olagligt. Men varför?, tänker du. Tänk dig att samerna plötsligt bestämmer att din pappa ska avrättas i halvtidsvilan i den allsvenska fotbollsmatchen mellan IFK Göteborg och GIF Sundsvall. Han ska avrättas för att han uttalat sig positivt om rösträtt för kvinnor.

Tänk dig sedan att en grupp i den svenska riksdagen kontaktar FN och vill ha hjälp med dom galna samerna. USA kommer nu än en gång till Sverige. Den här gången i NATO-kläder, och dom säger att dom är där för att hjälpa oss svenskar ur det fruktansvärda samiska styret. Dom säger också att en kända norsk terrorist, som låg bakom ett stort terrorattentat någonstans i världen, gömmer sig i trakterna kring Kebnekaise. Honom vill dom döda för att han är farlig, säger dom. Han har ju aldrig gjort mig något illa, tänker du.

Du vill ju självklart inte ha kvar dom galna samerna vid makten men det är ju lite konstigt att just USA som hjälpte dom till makten nu ska skrämma bort dom. Jaja, tänker du. Bara inte samerna får fortsätta terrorisera folk.

Tänk dig att fler länder kommer till Sverige för att hjälpa till och jaga bort samerna. Samerna som nu bara anfaller utländska trupper och som bara gör enstaka besök i din by. Då endast för att sno lite mat. Med tanke på vad dom gjorde tidigare så är ju lite matstöld ganska oskyldigt, tänker du.

Tänk dig sedan att din yngsta bror dödas i en flygbombning. Han var bara 11 år och det var ett amerikanskt plan som skulle bomba samer i din by. Din lillebror var på den gatan där samerna höll till och en bomb hamnade snett. Förbannade amerikaner!, tänker du och saknar din lillebrors skratt. Samtidigt har du hört rykten om att din rika granne, som precis skaffat pool, har skaffat sig sin förmögenhet av biståndspengar som skickats till Sverige. Du får också höra att den nya regeringen får massor av bistånd från hela världen men att pengarna bara portioneras ut till släktingar och sådana som dom i regeringen känner. Fy fan vilken usel regering!, tänker du.

Nedan en bild på en solnedgång över en by utanför Uppsala eller Mazar e Sharif.

Tänk dig att byn du bor i ligger utanför Uppsala. I Uppsala finns det nu skolor för flickor och där flyger barnen med drakar så fort det blåser lite. Äntligen en förbättring!, tänker du. Där finns också utländsk trupp och dom har varit förbi i din by några gånger. Dom brukar ha med sig en tolk, som är från Uppsala, som kan samma språk som dom utländska soldaterna. Du förstår inte ett ord av vad dom säger men av tolken får du höra att dom kommer från ett land nere i mellanöstern. Vad konstigt att åka ända därifrån för att hjälpa oss i Sverige, tänker du. Konstigt men samtidigt snällt. Soldaterna verkar vara ganska trevliga och du har svårt och tänka dig att dom har haft något att göra med bombningen som dödade din bror. Du berättar för dom om att ni har dåligt med vatten i byn och tre veckor senare kommer det några män från mellanöster och fixar brunnen som finns mitt i byn. Satan va schysst!, tänker du. Dom verkar ju va kanonkillar. Dom gillar jag, tänker du. Nästa gång du träffar dom berättar du i vilket hus samerna brukar hålla till. Dom frågade ju efter samer och du känner att du vill hjälpa dom.

Ytterligare någon vecka senare kommer svenska soldater till byn och letar igenom huset du angav som samiskt. Du ser att dom där utländska soldaterna är med, fast dom håller till i bakgrunden. En svensk ung soldat berättar att dom får hjälp av dom utländska soldaterna att hitta samer. Du gillar inte riktigt dom svenska soldaterna. Dom jobbar ju åt dom korrupta regeringsmänniskorna i Stockholm. Dom utländska soldaterna är ju dock okej, dom fixade ju vatten åt er och dom är ju artiga och trevliga.

Tänk dig att du lever ditt liv i den där lilla byn utanför Uppsala. Tänk dig in i att det är skönt och slippa samerna. Tänk att din  regering är väldigt korrupt. Tänk att du trots allt har det helt okej i din by. Du har visserligen förlorat din far och din bror men övriga i din familj mår bra. Dina barn får gå i skolan utan att du behöver vara rädd för att samerna ska göra dom illa. Du börjar få en tro på att Sverige kan bli ett bra land att leva i igen.

Du vet dock inte att dom utländska soldaterna snart kanske slutar komma till Sverige. Dom där snälla som fixade vatten åt dig. Dom som faktiskt inte krigar som vanliga soldater gör. Dom som bara bryr sig om dina intressen. Kanske tur att du inte vet om det. Då kanske du skulle sluta vara trevlig mot dom. Då skulle du ju säkert ansluta dig till samerna för att säkra en bra framtid för din familj. För vem skulle inte det?

JAG BER OM URSÄKT OM NÅGON TAGIT ILLA UPP

Det finns inga som helst likheter mellan samer och talibaner. Om någon tror att jag inte gillar samer tror dom fel. Att jag använde samer som exempel är för att dom var det enda svenska folkslag med en egen kultur jag kom på. Det hade kanske kunnat vara stockholmare eller skåningar, men nu blev det samer. Jag vill med min text bara försöka förklara hur vardagen är för en afghan. Jag vill också belysa den otroligt komplexa situation som råder i Afghanistan. Jag vet inte själv vad som skulle behövas göras men jag är bara så rädd att världen håller på att lämna Afghanistan åt sitt eget öde. Jag vet heller inte om Sveriges militära närvaro är rätt sätt men jag har i alla fall sett den inge hopp i en annars uppgiven afghansk befolkning. Jag tror och hoppas själv att det finns en väg ut ur eländet.

Vi får inte under några omständigheter sluta bry oss om Afghanistan.

BIG BUBBLES NO TROUBLES

Som soldat i Afghanistan förväntas man kunna jobba dag som natt, i värme och i kyla och ibland med lite sömn och lite mat. Det är inte alltid säkert att det funkar att sova åtta timmar eller att ta rast så fort man är hungrig. Under dessa förhållanden är det lätt att man slarvar med hygienen, och slarvar man med hygienen så blir man sjuk. Man blir under en mission sjuk hur man än gör men det är ju dumt att själv orsaka sin sjukdom. Inne på campen är det viktigt att tvätta och sprita in händerna vid alla tillfällen. Det känns i början som om det enda man gör är att tvätta och sprita in händerna men snart blir det en vana och man gör det per automatik.

När man kommer ut i fält blir det genast svårare att hålla en god hygien. Samtidigt kan t.ex en magsjuka få allvarliga konsekvenser för både gruppen och plutonen. Varja person i en grupp är viktig och alla har uppgifter att sköta. Blir jag sjuk innebär det att någon annan måste sköta mina uppgifter. Dessutom kan det ju vara så att man behöver kvalificerad sjukvård och då måste man ju försöka ta sig tillbaka till campen. En hel plutons uppgifts får då helt enkelt avbrytas.

Handspriten är en viktig del i fälthygienen och får inte ligga längst ner i väskan utan måste alltid finnas lättillgänglig. Vid matlagning är det viktigt att se till att man kokar vattnet ordentligt. ”Big bubbles no troubles” är ett användbart uttryck. Att inte äta allt som erbjuds av lokalbefolkningen är en annan del. Ibland kan det dock vara så att man måste för att inte väcka anstöt. Det kan vara vid t.ex möten med byäldstar eller andra mer formella matbjudningar. Något man vanligtvis inte berörs av som soldat. Det blir oftast plutonchefens eller gruppchefens problem. Oftast handlar det inte om att maten på någotvis är dålig utan att dom har en helt annan bakteriekultur, vilket ibland kan vara svårt om inte omöjligt att få afghanerna att förstå.

Nedan en bild på mig i fält ätandes vegetariska nudlar som förstärkts med några Bullens pilsnerkorv. Vattnet som användes var naturligtvis väl kokt och skeden och mina händer är rena och inspritade.

HURRA! (Ta i trä)

Jag röntgade i förra veckan mitt ben och har nu fått domen av doktorn. Det ser enligt honom ”riktigt bra ut” och om det går som det ska så kan jag bli av med min benställning i månadsskiftet augusti-september. Det kan alltså vara så att jag slipper mina, av mor, specialsydda mjukisbyxor och skulle då kunna ha vanliga byxor. Missförstå mig inte men när man burit mjukisbyxor i sju månader är man otroligt less på dess brist på properhet och bara tanken på att få ha jeans igen är en näst intill religös upplevelse. (Lite lätt överdrivet kanske) Jag tar naturligtvis inte ut något i förskott… MEN va skönt om det blir så.

Nedan en bild på ställningen som omöjliggör jeansbärande.

ALLT KUNDE HÄNDA

Samarbetet med dom afghanska säkerhetsstyrkorna är en viktig del i arbetet att få Afghanistan att klara sig utan internationell militär närvaro. Under min mission gick vi från att organisera och genomföra operationer åt afghanerna till att låta dom själva kontrollera operationerna. Vi hade då en mer passiv roll och var med endast för att finnas till hands om vi behövdes. Det var ett stort steg för oss att inte ha någon kontroll över situationen och det kändes lite som att vad som helst kunde hända.

Under en operation i bergen minns jag hur vi en gång framryckte mellan polisen och armén. Armén åkte först och var mitt uppe i en strid när vi fick order om att ta oss fram till nästa höjd för att säkra vår flank. På vägen fram började det plötsligt skjutas från en höjd bakom oss. Då det inte fanns någonstans att ta skydd kastade vi oss platt på marken i tron om att vi blev beskjutna. Efter några sekunder kom beskedet att det var den afghanska polisen som sköt mot fienden över våra huvuden. Man hann dock bli ganska rädd.

Under en annan operation fick min grupp förstärka en finsk-svensk patrull uppe i bergen. Afghanska armén var med och när det var dax att slå läger för natten så placerade sig afghanerna en bit ovanför oss på den höjd vi valt ut. Jag hade mitt postpass precis i skymningen och jag hann inte mer än sätta mig när afghanerna plötsligt öppnar eld. Dom sköt från sin placering längst uppe på höjden nedåt längs bergsidan. Kulorna, som hade spårljus, passerade ungefär 50 m ifrån oss och med svenska säkerhetsmått mätt var det rent livsfarligt. Skjutandet höll bara på en kort stund och vi fick höra senare att dom brukade göra så där. Dom gillade tydligen ljuseffekterna som blir när man skjuter med spårljus i mörker.. Kul för dom.

Nedan en bild på afghanernas gruppering där dom sedan började skjuta ifrån när det mörknat.

Trots en del språkförbistringar och vissa kulturella skillnader tycker jag vårt samarbete fungerade bra. Afghanerna verkade vara nöjda med oss också och jag hoppas samarbetet har fortsatt på samma positiva sätt.

VIKTIGT MEN TRÅKIGT

Funderar man på att jobba som soldat måste man fundera på om man gillar att posta. För det kommer man att få göra. I Afghanistan fick jag posta mitt i natten och mitt på dagen. Jag postade i ösregn och i solsken. Jag har frusit och svettats medans jag postat. Och framför allt har jag haft tråkigt när jag postat. För det är inte särskilt roligt. Dock är det ju så att man står på post för att någon har gjort bedömningen att det behövs. Så det är en viktig uppgift.

För er som inte vet vad som menas med att stå post så är det när man står och vaktar. Man kan vakta ett visst område eller en byggnad men också människor. I Afghanistan går det ofta ut på att en av ens chefer skall ha ett möte med t.ex en byäldste och då måste det finnas någon som bevakar området runt omkring mötesplatsen.

Nedan en bild på en soldat som är post bakåt i en fordonskolonn.

Är man på mission är man ju där för att det finns en konflikt i det landet eller området och då är det sällan så säkert att poster inte behövs. Det måste alltså finnas någon som vaktar vid alla tillfällen. Man får äta i skift och när man ska slå läger för natten börjar man oftast med att göra ett postchema. Har man tur får man sitt postpass i början på natten eller på morgonen men oftast blir det mitt i natten och då får man helt enkelt sova före och efter sitt pass.

Nedan en bild på en post med publik.

I början på sin Afghanistan-mission ser man talibaner överallt och det gör att det inte blir tråkigt att posta. Men ganska snart kommer tristessen. Dock gäller det att alltid vara skärpt och ta sin uppgift på allvar. Två grupper i min pluton fick en gång stå flera timmar uppe i bergen och vänta på förstärkning och bärgningsbil efter att dom kört på en mina som lyckligtvis bara skadade ett av fordonen. Precis när mörkret hade lagt sig så blev dom attackerade av ett flertal insurgenter. Dom blev beskjutna av både raketgevär och automatvapen. Som tur var hade dom innan placerat ut poster som kunde besvara elden och insurgenterna flydde till slut. Det kan som sagt vara tråkigt att posta men man får aldrig glömma vilken viktig uppgift det är.

Nedan en bild på min grupp under kort rast uppe i bergen. Naturligtvis är poster utplacerade.

URSÄKTA

Jag börjar med att ursäkta att jag inte skrivit något på en vecka. Har haft fullt upp med en konflikt med Försäkringskassan och en inflammerad svanskota. Lusten att skriva försvann men nu är den tillbaka och jag har tänkt fortsätta med mina Afghanistan-berättelser tills det att jag inte har fler. Vilket jag då kommer att informera om.

DAMMET

En sak jag fick lära mig under missionsutbildningen är att jord är smutsigt. Inte helt främmande för dom flesta men det är ju så att får man i sig jord så kan man nästan räkna med att bli sjuk. Jag fick höra skräckhistorier från kollegor som varit på mission i Afrika där folk blivit svårt magsjuka efter att ha andats in damm och dyligt.

Med det i ryggen kom jag till Afghanistan och tänkte att jag ska minnsan inte andas in en massa damm…

Det gick inte riktigt som jag tänkt. Att åka uppluckad (stå upp i takluckan på bilen) i en fordonskolonn på grusvägarna utanför Mazar e Sharif är väldigt dammigt. Det är så dammigt att man får torka av skyddsglasögonen man har på sig varannan minut. Det är så dammigt att kläderna man har på sig byter färg till en mer sandig kulör. Och det är så pass dammigt att när du kommit ungefär 50 meter från campen så knastrar det mellan tänderna av all sand man har i munnen.

Nedan en bild på mitt vapen efter en timmes patrull.

Visst finns det dagar då det inte dammar så mycket eller att det kanske blåser åt rätt håll så man slipper dammet. Men det finns också dagar då det är sandstorm och då behöver inte ens åka bil för att bli nerdammad. Man vänjer sig dock snabbt och det är inget jag upplevde som ett stort problem under min mission.

 Värre var det med Yallan. För ni som inte vet vad det är så är det kort och gott magsjuka. Att det kallas Yalla beror troligtvis på att man kan ha ganska bråttom till toaletten vid magsjuka och Yalla betyder ungefär skynda om jag förstått det rätt. Under mina sex månader i Afghanistan vet jag inte någon som inte blev magsjuk. Det är ju ingen farlig sjukdom men befinner man sig långt uppe i bergen, där möjligheterna att uppsöka en toalett och att tvätta sig inte finns, så kan det ju bli väldigt problematiskt.

Jag drabbades även jag av magsjuka och jag skulle tro att det i mitt fall berodde på all sand och damm jag fick i mig. I efterhand har det även visat sig att jag fått i mig multiresistenta bakterier. Något som inte är så bra men för mig har det faktiskt varit ganska så positivt. Det är tydligen så att om man har dom här bakterierna så får man eget rum och egen toalett när man ligger på sjukhus och jag har ju tillbringat ungefär två månader på sjukhus sedan vi åkte på vägbomben. I övrigt så märkte jag aldrig av dom resistenta bakterierna och av vad jag förstått så är dom borta nu men jag är skyldig att tala om för sjukhuspersonal att jag haft dom nästa gång jag tvingas uppsöka sjukvård.

Nedan en bild på några ”bajamajor”. Den i mitten får endast användas av människor med ”Yalla”.

Då magsjuka kan vara ganska så smittsamt så fanns det alltid toaletter som blev så kallade ”Yalla-toaletter”. Blev man magsjuk var man skyldig att märka upp den toalett man först använde efter upptäckten av att man var sjuk med en Yalla-lapp. Bajamajorna på bilden står på den svenska campen i Shebergan. När bilden togs var det ungefär 45 grader varmt i skuggan och dom här toaletterna var dom enda vi fick använda då dom hade problem med avloppen där. Som tur var bodde vi aldrig längre perioder där då vår huvudcamp var den i Mazar e Sharif. Stanken i bajamajorna var högst otrevlig.

HAR JAG KRIGAT ?

Jag börjar bli trött på den debatt som finns kring Sveriges närvaro i Afghanistan. Vid nästan varje tillfälle jag hör någon uttala sig i frågan så används ordet krig. Några exempel: ”Ska Sverige vara och kriga i Afghanistan?”. ”Vi kan hjälpa på andra sätt än att delta i kriget”. ”Sverige har ju alltid varit neutralt, vi ska inte kriga”.

Det som gör mig trött är att jag själv har varit i Afghanistan som svensk soldat och jag tycker inte att jag har krigat. Jag har varit där och hjälpt den afghanska armén och polisen att skapa säkerhet i landet. Jag avfyrade inte mitt vapen på sju månader. Jag pratade med massor av vanliga afghanska medborgare och dom pratade ofta om kriget mot talibanerna som något i det förflutna. Visserligen pågår det nog ett krig i dom södra delarna av landet men där får inte svenska soldater vara. I norr sker det attacker som går att se som krigshandlingar men svenska soldater öppnar endast eld när dom tvingas till att försvara sig.

Jag är en motståndare till krig. Därför åkte jag till Afghanistan för att hjälpa till att undvika ett krig. Jag var inte i Afghanistan och krigade. Jag var där och bidrog med att skapa säkerhet.

Motståndarna till Sveriges närvaro använder ofta argumentet att det inte går att få fred med hjälp av vapen. Jag önskar att det var möjligt i det här fallet. Afghanistan har enorma problem med korruption och biståndspengar har ofta visat sig hamna i dom redan rikas fickor. Landet har även en talibanrörelse som bränner ner skolor och sjukhus dom anser ha byggds av fienden (oss i väst). Talibanerna har också vid ett flertal tillfällen fått civila organisationer att dra tillbaka sina insatser i landet då dom dödat biståndsarbetare. Jag om någon önskar att det var möjligt att lösa den konflikt som finns i Afghanistan utan vapen men jag tror tyvärr inte att det är möjligt.

Jag tror också att det behövs mer bistånd och fler civila organisationer i Afghanistan men några soldater som hjälper till med säkerhet är nog tyvärr nödvändigt. Det är soldater som har vapen för att kunna försvara sig mot dom beväpnade talibaner som förstör för för sitt eget folk genom sina krigshandlingar. Soldater som inte är där för att kriga utan för att värna om freden. Precis så som svenska soldater gör varje dag i norra Afghanistan.

På bilden nedan en ung afghan som inte är särskilt rädd för svenska ”krigare” .

ROUTE 5

Dom flesta vägarna i norra Afghanistan är dammiga grus- eller sandvägar men rakt igenom det svenska ansvarsområdet går en stor asfalterad väg. Den har från början byggds av ryssarna, antagligen för att underlätta transporter av underhåll m.m. till deras trupper. Längs vägen ligger en pipeline, också den en rysk konstruktion. Pipelinen används inte idag utan ligger bara rostig som ett milslångt minnesmärke.

Nedan en bild på vägen och som korsar det svenska insatsområdet.

Lägg även märke till pipelinen vänster i bild.

Att den stora vägen blivit en av dom saker jag minns mest beror på allt som hände på eller i nära anslutning till den. Då vägen används mycket av ISAF-trupp utgör den också ett utmärkt ställe för talibanerna att attackera oss på. Mitt kompani hade ett flertal incidenter på Route 5 som vägen kallas. I början på missionen använde talibanerna gärna pipelinen längs vägen som skydd under eldöverfall. Senare förstod dom nog att vi visste var dom brukade gömma sig och använde andra ställen istället. Det kan också bero på att deras attacker inte var särskilt lycksamma och ofta slutade med att det var dom som drabbades av förluster. Det var vid ett flertal tillfällen mycket nära att svenska soldater träffades av fiendens eld. Men som jag nämt tidigare. Gud är nog svensk.

Jag förstår att det kan låta hemskt att jag nämner fiendens förluster utan att lägga särskilt stor vikt vid det men jag tror att det är ett ganska mänskligt sätt att hantera saken på. Det blir otroligt svårt att känna empati för den människa som försöker döda mig eller min kamrat. Dessutom är man ju där för att försöka hjälpa till. Jag åkte visserligen på deras väg men det är ju på FN-mandat och på en inbjudan av deras egen regering. Visst kan jag förstå deras tankebanor och hur dom ser på oss men deras krigshandlingar gör att min medkänsla någonstans går förlorad.

Route 5 kommer för alltid finnas i mitt minne som en symbol för ett Afghanistan i förändring. Afghanerna har överlevt ryssarnas invation och använder deras vägbygge som en viktig transportväg. Dom fick bort talibanerna från makten som nu får syssla med en slags gerillaverksamhet. Oftast kring den väg som jag tillbringat hundratals timmar vid och som jag faktiskt kan sakna då och då.

BARA FÖR POJKAR

Vid en av alla patruller min grupp gjorde så fick jag se bevis för att utvecklingen i Afghanistan i vissa fall går framåt trots allt. Vi skulle patrullera i en by på landsbygden som haft problem med talibaner och patrullen skulle avslutas med ett besök hos byäldsten. Förutom att vi körde fast några gånger, då en av våra chafförer trodde han hade fyrhjulsdriften i utan att ha haft det, så gick patrullen bra. När vi sedan fick träffa byäldsten berättade han att han gärna ville visa oss den skola där byns barn utbildades i att läsa och skriva. Något som inte tilläts under talibanernas styre. Skolan låg en bit bort och framkomligheten med bil dit var begränsad så det blev till att fotpatrullera.

Väl framme vid skolan så ville mannen visa alla brister som skolan hade. Bl.a fanns en trasig vattenpump som gjorde att eleverna fick klara sig utan vatten större delen av dagen. Han ville sedan disskutera vidare inne i skolan och min plutonchef gick in tillsammans med min ställföreträdande gruppchef. Dom disskuterade sedan om förbättringar som behövdes göras på skolan och min plutonchef lovade att föra deras önskningar vidare. Då det visade sig vara en skola endast för pojkar kunde jag inte låta bli att tänka att en ändring till att även tillåta flickor att studera där hade varit en stor förbättring.

Nedan en bild på skolan och den trasiga vattenpumpen.

Övriga i gruppen som inte gick in i skolan stod rutinmässigt kvar på post utanför. När jag blev stående där så la jag märke till att det betade några getter och kor utanför skolan. Dessutom så stod där hela tiden en liten pojke och vaktade dom. Han löstes efter en stund av och sprang genast in i skolan för att återta studerandet. Så pågick det sedan. Elever från skolan turades om att vakta djuren. Jag undrar om man inte hade gillat att ha haft en sådan ursäkt att slippa dom tråkiga lektionerna när man själv gick i skolan. Dom här barnen upplevde nog dock skolgången som ett privilegium och inte något tråkigt. Djurvaktandet var knappast något dom ville göra. Snarare ett ont måste.

På bilden nedan är dom getter och kor som vaktades av elever. Pojken som vaktade dom såg inte ut att vara särskilt bekväm med att låta sig fotas så jag undveka att ta någon bild på honom. 

När dom disskuterat klart inne i skolan och vi börjat vår fotpatrull tillbaka till bilarna så började hörde vi en ringsignal komma från skolan. Det var troligtvis signalen för att det var slut för dagen. Ut ur skolan strömmade hundratals elever. Hur den lilla byggnaden hade rymt så många barn var minst sagt förvånande. Och vi är bekymrade över att vi har för stora klasser i skolan här hemma. Där ligger vi nog bra till i en jämförelse. Barnen som kom ut ur skolan sprang efter oss en bit och vinkade glatt. Undrar om det var beordrat eller om vi var så populära…

Nedan en bild på alla utrusande elever. (Klicka på bilden för större)

ENORM TACKSAMHET

Min rehablitering går sakta men säkert framåt och jag börjar nu på allvar tro på att jag kommer bli återställd. Det som återstår är läkningen av mitt ben samt jobbet med att få tillbaka lite muskler. Det känns hur bra som helst och även om allt gått bra så här långt så har det inte varit helt problemfritt. Jag har drabbats av saker som diskbråckskänningar i nacken, magsmärtor, en infekterad pinne i benställningen och även klåda till följd av en allergisk reaktion. Senast i raden av tålamodsprövare har varit en inflammerad svanskota. Eller rättare sagt inflammerade ligament vid svanskotan. Något som gör att jag inte kan sitta upp särskilt länge och t.ex ett biobesök skulle bli till rena tortyren. Problemet hade lätt kunnats lösas med en kur inflammationsdämpande men tydligen så hämmar sådana läkemedel bentillväxten. Något som inte vore så bra då jag nyligen har transplanterat benmassa från höften till benet för att det ska växa ihop och bli starkt igen. Hur som helst ordnar det sig nog till slut.

Jag medger att det stundtals har varit väldigt jobbigt men känslan av att jag fortfarande lever har varit starkast. Några mindre motgångar är ett pris jag lätt betalar för att få chansen att leva vidare. Jag önskar inte att alla fick prova på det här men alla borde få pröva på den tacksamhet som jag känner. Den är fantastisk! Med eller utan inflammerad svanskota.

FÖRBEREDELSER, FÖRBEREDELSER, FÖRBEREDELSER

Att åka ut på patrull i missionsområdet i Afghanistan är inte helt enkelt. Det föregås av en mängd förberedelser. Först ska det skrivas en hel del papper. Det ska finnas nedskrivet vilka personer som ska ut och vilken blodgrupp dom har, i vilka fordon alla åker, vilken utrustning som är med, vilken väg man tar, vilka alternativa vägar man tänkt och en mängd uppgifter som är svårt att berätta om utan att bryta den sekretess som finns. Jobbet att skriva ner allting gjordes i vårt fall av gruppchefen. Ett jobb som tar mycket tid, och det får ju liksom inte bli fel. Om det händer något måste ju ”räddningsstyrkan” ha rätt uppgifter. Det vore ju extremt onödigt att t.ex leta efter en person som inte var med ut eller tro att det saknas en radio fast den blev kvar på campen.

En annan del av förberedelserna är att det ska förövas. Det är tråkigt och jobbigt att föröva. Men det ska göras varje gång man ska ut. Alla som sitter i fordonen ska veta vad som händer vid olika typer av scenarion. Det får inte bli fel. Det handlar ju faktiskt om liv och död. Att springa runt på parkeringen inne på campen som en galning och skrika pang pang! är inte kul i över 40 grader i skuggan. Men tro mig. Det är skönt att ha förövat när det händer något. Man tror alltid att man har koll men när det smäller är inget som man tänkt sig och det är skönt att ha några inövade rutiner som man vet att alla kan.

Att sedan vara ute på patrull är inte så jobbigt. Självklart är det jobbigt med värmen på sommaren men det är något man vänjer sig vid. När man sedan kommer in igen ska det in en ”patrullrapport”. Fågor som ska besvaras är t.ex Vad såg vi?, Vad sa dom vi pratade med? och Vilka vägar var körbara? Frågor som man visserligen redan tänkt på medans man är ute men det är sådant gruppchefen måste dokumentera när man kommit in. Och medans han gör det börjar övriga att vårda. Allt man har använt är antagligen täckt i sand, och det ska vara i toppskick tills nästa gång man ska ut. Alla har sin uppgift. Förarna vårdar fordonen, signalisten kollar igenom radiomaterielen och jag, som var granatgevärsskytt/sjukvårdsman, fick oftast hjälpa till att vårda vapen då mina saker gick ganska fort att fixa.

Nedan en bild från campen på ”flaggplan” där jag spenderat många förövningstimmar.

Lägg märke till att flaggorna på ”flaggplan” är på halvstång. Det är dom nästan varje dag. Dom är på halvstång varje gång någon i ISAF har stupat i Afghanistan. I dom flesta fall handlar det om dödade soldater i södra delarna av landet. Dock är det ofattbart att tänka sig att det nästan varje dag är någon anhörig som får ett dödsbesked. Mina anhöriga fick i det närmaste ett dödsbesked. Frasen ”det ser inte så bra ut för David” , är något dom kommer ha svårt att glömma. Jag har dåligt samvete för att dom behövde höra det och jag lider med dom anhöriga som får ett ännu värre besked. Jag hoppas att dom tjejer och killar som åker iväg är medvetna om vad deras anhöriga kan få höra.

LÄNKEN

Då en stor del av arbetet hos den svenska kontingenten i Afghanistan går ut på att samverka med lokalbefolkningen så får dom lokananställda tolkarna en mycket viktig roll. Väldigt få afghaner kan engelska och svenskars kunskaper i dari här i allmänhet högst begränsad. Så att ha en tolk med sig blir helt övgörande för att kunna lösa uppgiften. Samtidigt tror jag att tolkarna har lärt många soldater om afghansk kultur och seder. Jag pratade gärna och mycket med tolkarna för att lära mig så mycket som möjligt om afghanerna. Jag anade ibland att dom blev lite trötta på mig av alla frågor om allt från matvanor till synen på oss svenskar. Men dom vart ibland också glada att jag ville lära mig och dom berättade stolt om sitt land. Dom frågade även en del om Sverige och dom tyckte oftast det lät som ett rätt trevligt ställe.

På bilden nedan tar en tolk en tupplur under en kortrast.

Den största orsaken till att tolkarna tar jobb hos oss är troligtvis lönen. En anställning hos svenskarna ger nog en lön som dom flesta afghaner bara kan drömma om. Men jag tror också att det är en chans för dom att lära sig mer engelska och det kan i sig ge möjligheter till andra välbetalda jobb. Dom flesta tolkarna är ganska unga och oftast ska dom tjäna in pengar till ett väntande bröllop.

Jag lärde mig mycket om Afghanistan genom tolkarna. För mig var det ett ovärdeligt sätt förstå mig på afghaner och deras egenheter. Ibland växte det även fram en slags vänskap som naturligtvis bara var rent yrkesmässig men det fanns definitivt tolkar man fördrog att jobba med framför andra.

På bilden nedan är jag och två av dom tolkar jag fick jobba mest med.

Under den svenska närvaron i Afghanistan har två tolkar dött. Den ena dog i attentatet jag var med om (se inlägg Vägbomben del.1-3) och den andra i attentatet när dom två svenska officerarna dödades. Jag har hört ryktesvägen att det var några tolkar som slutade efter attentatet jag var med om. Något jag förstår. Ingen vill riskera livet för lite pengar eller chansen att lära sig engelska.

Avslutningsvis så vill jag skänka en tanke åt dom anhöriga till dom stupade tolkarna. Jag lider med dom jag önskar att dom fick veta vilket fantastiskt bra jobb dom gör hos den svenska kontingenten. Det är ett ärofyllt jobb där dom är länken mellan oss tystlåtna nordbor och den vanliga afghanen som gör att arbetet är framgångrikt och lyckosamt.