COMEBACK
Efter en lång frånvaro på bloggen gör jag nu ett nytt försök. Inspirationen tog helt enkelt slut och jag kan inte annat än beundra dom som dagligen gör nya inlägg i sina bloggar. Åtminstonde dom som har ambitionen att skriva något dom tycker är viktigt eller tror sig ha något intressant att berätta. I mitt fall börjar det som kännas som jag inte har så mycket intressant eller viktigt att erbjuda. Jag ursäktar i förväg om inehållet är därefter. Jag skriver liksom många andra mest för min egen skull. En slags dagboksanteckningar som jag delar med mig av. Konstigt. Jag vet.
Den här bloggen fick för några månader sedan sitt 10 000:e besök. I bloggsammanhang en ynklig siffra men för mig en enorm siffra. Nu är det nog så att att min kära mor gjort många besök, men ändå. Från början var tanken att jag skulle få skriva av mig om allt som hände i Afghanistan. En del i min bearbetning helt enkelt. Spelade ingen roll om inte ens mor var intresserad. Men det var hon. Hon och några till. Tack för ert intresse.
Och mor. Jag älskar dig. Det är så otroligt skönt att du slutat röka så att jag och dina framtida barnbarn får ha dig med några år till. Kämpa! Du har gjort det skitbra så här långt.
AFGHANISTAN
I veckan som gick förlorade vi ännu en soldat i det svenska ansvarsområdet. Mina tankar går till den finske soldatens familj som just nu lider något fruktansvärt.
Jag är väldigt dåligt insatt i vad som hänt men det är, för mig, förvånande att det sker just nu. Under vintern brukar insurgenternas aktivitet vara mycket låg. Om jag har förstått det rätt så har dom liksom övriga fattiga afghaner nog med att överleva i vinterkylan och har helt enkelt inte tid med att skapa oro för varken civila eller militär. En lite förenklad förklaring kanske men det är ett faktum att det historiskt sett inte sker så många incidenter under vinterhalvåret.
Kanske är den här incidenten ännu ett tecken på att våldet eskalerar och att vintern inte längre har den, ur svensk trupp sett, positiva effekt den tidigare haft. Det är bara och hoppas att så inte är fallet. Åtminstonde för den afghanska befolkningens skull. Dom har det nog tufft som det är i vinterkylan.
SLUTET ÄR NÄRA
Nej, jag tror inte att vi alla snart har gjort vårt på den här planeten. Slutet närmar sig bara för mig. Och då är det inte heller slutet på något bra, utan tvärtom. Slutet på min väg tillbaka efter vägbomsattentatet den 11:e november 2009.
Jag är numera jeansbärare. Jag har nu burit jeans dagligen i nästan tre månader. Skulle inte vilja kalla det ett missbruk men det är inte långt ifrån. Jag blev äntligen av med min eländiga benställning i början av december och har sedan dess kunnat bära dom byxor jag känt för. Dvs jeans.
När Försäkringskassan fick höra talas om att ställningen var borta lät det som att det är dax att ställa sig till ”arbetsmarknadens förfogande”. Något jag gladeligen välkommnar. Dock har jag sedan borttagningen av ställningen nästan haft mer ont än tidigare. Mest beroende på att kroppen och benet nu utsätts för belastning, vilket inte skett det senaste året. Jag inväntar besked från Försäkringskassan i detta nu om jag har gjort mina sista dagar som sjukskriven. Jag hoppas dom kan ge mig några veckor till. Jag vill börja jobba men min kropp är inte riktigt inne på samma linje. Läkningen av bentransplantationen i kombination med dom tjugo utgångshål jag har i benet, efter pinnarna i ställningen, har skapat en hel del växtvärk. Dessutom är svanskotan fortfarande inflammerad men där börjar jag ana en förbättring. I takt med att jag kan börja få tillbaka muskler i benet är det som att hela kroppen börjar räta upp sig. Skönt! Doktorn har i likhet med min kropp intygat sin åsikt om att jag inte borde jobba något för än tidgast den 1:a april. Det hoppas jag får bli ett aprilskämt men som sagt. Ge mig några veckor till kära Försäkringskassa. Ha tålamod. Snälla. Slutet är nära.
efterbomben