Efter bomben

VAD ÄR VÄRST?

Antalet civila som dödas eller skadas i Afghanistan ökar. Enligt FN dödades över 1200 och nästan 2000 skadades under det första halvåret i år. Ungefär 12 procent av offren ska ha dödats eller skadats av utländska trupper eller afghanska säkerhetsstyrkor. En fruktansvärd siffra. Antalet som ska ha dödats eller skadats av talibanerna uppgår till ungefär 76 procent.

Antalet civila som drabbas styr nu debatten kring Sveriges närvaron i Afghanistan. Det verkar ju onekligen också vara så att antalet civila som dödas och skadas stiger. Det ska naturligtvis finnas en debatt kring detta. Dock finns det saker som jag aldrig hör någon nämna. En sådan sak kan t.ex vara frågan kring hur många som hade dödats om utländska trupper inte fanns i landet.

Enligt Amnestys årsrapport 1999 ska talibanerna avsiktligt och systematiskt ha dödat tusentals hazarer dagarna efter att dom tagit kontroll över Mazar e Sharif, där den svenska campen i afghanistan nu finns. Finns det något som säger att dom inte skulle göra den här typen av etnisk rensning igen? Varför disskuteras inte effekterna av ett talibanstyre kontra den utländska närvaron? Är det okej att musik förbjuds och att kvinnor inte får läsa annat än koranen efter åtta års ålder, alternativt som nu att USA får leka världspolis i ett land för sin egen vinnings skull? Jag kan inte säga vad som är att föredra men varför disskuteras det inte? Jag är rädd att världen håller på att vända Afghanistan ryggen grundat på sådana uppgifter som säljer lösnummer i tidningarna.

Nedan en liten by väster om Mazar e Sharif som får besök av utländska trupper.

OPERATION ÄNLIGEN INPLANERAD

Min läkningsprocess är inne i ett kritiskt skeende. I månadsskiftet har jag fått tid för operation. Det som ska göras är antingen en borttagning av den ställning som nu sitter på mitt ben eller en ny bentransplantation. En bentransplantation skulle innebära att jag får vänta ytterligare några månader till på att få lära mig gå igen. Vid en borttagning av ställningen skulle jag efter några veckor med gips kunna inleda gåträningen. Jag vågar naturligtvis inte hoppas på något men hur som helst kommer jag att komma ett steg närmre min comeback som ”utan-kryckor-gående-invånare”. Skönt.