INGEN ILSKA
Idag är det exakt nio månader sedan jag och mina kollegor körde på en vägbomb i norra Afghanistan. Vissa saker plågar mig fortfarande. Jag tänker ofta på den afghanske tolk som satt brevid mig och inte överlevde. Jag tänker också på mina kamrater som, kanske för resten av sina liv, kommer att bära med sig händelsen både fysiskt och psykiskt.
Något som nästan förvånar mig är att jag inte känner någon som helst ilska emot den eller dom som utförde attentatet. Kanske är det sådana känslor som kommer senare, men jag tror inte det. Jag tänker nog så att om jag hade växt upp under samma förutsättningar som attentatsmannen så kanske det lika gärna hade varit jag som utförde det. Vem vet?
DEN SKRATTANDE NORRMANNEN
I förra veckan träffade jag en norrman på stan som frågade vad jag råkat ut för eftersom jag hade en stor ställning på benet. Jag berättade för honom och han sa att han kände någon som kände en av dom norska soldater som förlorade livet i det vägbombsattentat som hände för någon månad sedan. Han pratade också om dom anhöriga och hur debatten går i Norge om Afghanistan. Jag berättade att det är ungefär samma sak i Sverige och av någon anledning kom vi in på den ekonomiska biten. Han frågade mig hur mycket jag och mina anhöriga fått i ersättning för det som hänt. Dom anhöriga får ingenting sa jag och försäkringspengarna för mina skador får jag som tidigast efter ett och ett halvt år. Norrmannen höjde på ögonbrynen och började nästan att skratta. Är det sant?, sa han. I Norge betalas det genast ut en ersättning till dom anhöriga om det händer något, sa han. Han frågade sedan om jag får någon slags ersättning nu under tiden jag inte kan jobba. Jo då, sa jag. Jag får 10 000 kr i månaden ungefär från Försäkringskassan. Nu var hans skratt ännu närmre. När han sedan fick höra att jag fick ut omkring 26000 kr i månaden under min tid i Afghanistan så kunde han inte hålla sig längre. Han skrattade högt och skakade på huvudet. Ni är ju helt galna som åker till Afghanistan under sådana förhållanden, sa han och gick sedan vidare… Och jag som tycker jag har det bra ekonomiskt sätt. Bortskämda norrmän!
NI FÅR NOG SOM NI VILL TILL SLUT
USA planerar att dra sig ur Afghanistan under 2012. Holland drar tillbaka sina 2600 soldater redan nästa år och Kanada lika så. Om allt detta sker kommer Sverige inte kunna vara kvar. Det blir ekonomiskt och säkerhetsmässigt ohållbart. Hur ska det då gå för afghanerna i det svenska ansvarsområdet? Dom klarar sig nog bra ändå. Det finns ju civila hjälporganisationer i området. Om dom nu vågar stanna. Men det ordnar sig nog! Bra att alla ni som är emot den svenska insatsen får som ni vill i alla fall. Ni skickar väl extra mycket pengar för att hjälpa afghanerna då va? …Bra.
Nedan en pojke i en liten bergsby som hoppas få fortsätta gå i skolan .

11 augusti, 2010 kl 20:45
Du skriver en mycket bra och intressant blogg. Jag hoppas att du fortsätter länge med det.
12 augusti, 2010 kl 0:13
Jag är en av dom som minns denna dagen då ni blev skadade och tolken dog.
Dagarna som gick var det många som tänkte på er, liksom vi tänker på er idag och framöver.
Med önskan om fortsatt tillfrisknande.
Fredrik
12 augusti, 2010 kl 10:56
Jag upptäckte din blogg idag.
Fastnade för den direkt, jag vet inte hur många inlägg jag sträckläste med en gång.
Det är mycket intressant att läsa om insatsen i Afghanistan från perspektivet av någon som varit där och det blir lite extra tankvärt med tanke på vad du råkade ut för.
Jag hoppas verkligen att du blir helt återställd och att det går så fort som möjligt, lycka till med det.