Operation benförlängning inledd.

 

TVÅ ÅR

Mitt ben är nu opererat och den ställning jag har på underbenet gör det omöjligt att bära jeans. Mjukisbyxor som specialsytts av min mor är nu det som gäller i åtta månader framöver. Då benet dessvärre har blivit nästan fem cm för kort efter alla opererationer så utför jag nu en benförlängning. Jag skruvar med ”tians nyckel” och förlänger det ungefär 0,75 mm om dagen. Ska inte säga att det är skönt när jag skruvar i det men det gör faktiskt inte särskilt ont. Det spänner lite och jag tror obehagskänslan mest är psykisk.

Den 11:e november var det två år sedan en vägbomb exploderade under den bil jag och mina kollegor satt i fyra mil väster om Mazar -e Sharif i Afghanistan. På dom två år som gått har jag inte kommit särskilt långt i min rehablitering men känslan av tacksamhet finns kvar. Det hade kunnat sluta så mycket värre. Läkarna trodde först att jag, i bästa fall, skulle var förlamad från halsen och ner. Känns som jag borde heta tur i mellannamn. Visst finns det dagar då jag är väldigt trött på kryckor och värktabletter men mestadels är ju livet ganska trevligt. Den 11:e november kommer alltid kännas som en alternativ födelsedag för mig. Jag kommer dock aldrig känna för att fira fira då mina tankar går till Hamid och hans anhöriga. Hamid var tolk åt den svenska kontingenten och han ville skapa fred i Afghanistan. Han satt brevid mig den där dagen och han hade inte samma tur. Vila i frid Hamid.

 

SNART BANTNING

Som planerat börjar bantningen av svensk personal i Afghanistan under nästa år. Man ska, om jag förstått rätt, banta ner pesonalen med 100 man till att börja med. Jag hoppas att våra folkvalda vet vad det är dom gör. I tio år har vi nu haft militär på plats i Afghanistan och det kan tyckas vara länge men för ett land som inte vet vad alternativet till krig är så tycker jag inte att det är särskilt länge. Ingen av våra politiker kan väl på allvar ha trott att det här var ett tioårsprojekt? Eller kanske tycker några av dom att det här tog längre tid än vad dom tänkt sig? I ett land där flertalet inte kan läsa och och infrastruktur är ett relativt okänt begrepp kommer det ta lång tid att skapa fred och demokrati. Jag har väldigt svårt att tro att det kommer att räcka att ha kvar personal endast för att utbilda afghaner. Men vem vet. Kanske går det bra.

Ett Svar

  1. Skytte FS18 Skriver:

    Tur har vi all som varit där nere och kommit hem med livet i behåll.
    Härligt att läsa att din rehabilitering fortsätter och jag hoppas den går i en positiv riktning. Jag kom mycket väl ihåg den dagen då ni gick på er IED, 1 vecka innan vår nerrotation, det var många som tänkte på er då och fortfarande gör det.
    Flera kompisar till mig har skadats där nere och jag tycker det är riktigt bra att du väljer att blogga om din tillvaro, det behövs!

    Håll huvudet högt!

Kommentera

Notera: Moderering är på och kan fördröja ditt inlägg. Du behöver bara posta din kommentar en gång.

« Tillbaka till textkommentarer