Efter bomben

I-LANDSPROBLEM

Man kan ju lätt tro att en mission till Afghanistan, där man dessutom råkar illa ut, borde få en att sluta klaga på våra dagliga I-landsproblem. Fel. Människan är av en besynnerlig natur och minnet av allt jobbigt och obehagligt försvinner fort. Dessutom är vi tydligen skapta att alltid vilja ha det bättre. Det ska ha med artens överlevnad att göra. Jag har av psykologer fått höra att det hör till dom mest grundläggande instinkter hos människan att sträva efter det som är bättre.

Har man en miljon på kontot och allt annat man kan tänkas behöva kommer man alltid vilja ha en miljon till. Och dessutom bättre TV-program och färskare oxfilé. Vi blir helt enkelt aldrig nöjda. Spelar ingen roll om man är chef på Vattenfall eller alkoliserad uteliggare. I båda fallen, framför allt i det första, kan man ju dock undra hur man orkar leva utan att lida av narcissism eller annan svår psykisk ohälsa.

Det faktum att det är mänskligt att alltid vilja ha det bättre är dock inte en ursäkt för hur vi beter oss. Det är kanske en förklaring till mycket av all orättvisa i världen men det är ALDRIG en ursäkt.

Jag kan ju bara se till mig själv men trots min ”nära döden upplevelse” i ett av världens fattigaste länder satt jag senast igår och suckade över att det var min tur att tömma diskmaskinen. För ett år sedan hade jag varit glad om jag kunnat. Hade jag varit en fattig afghan hade undrat varför jag hade diskmaskin. Då hade själva nedsmutsningen av disken var det största problemet. Har jag någon mat att lägga på tallrikarna? 

Jag vill dock tro att mina grundläggande värderingar har ändrats en aning. Jag känner en tacksamhet som inte fanns där tidigare. Min vilja att hjälpa våra svaga och sjuka är starkare och jag blir ibland väldigt provcerad av orättvisor.

Som exempel kan jag ta Hjärt-Lungfonden som för tillfället bedriver en massiv reklamkampanj för att få fler bidragsgivare. Ett flertal kändisar pratar om vikten av att skänka pengar och vem har inte hört ”Jag skulle inte ha varit här” på bästa sändningstid. Mig veterligen har hjärt- och lungforskningen redan gjort stora framsteg. Antalet ökade hjärtinfarkter varje år beror snarare på vår osunda matkonsumtion och på det faktum att vi lever längre. Något måste vi ju dö av. För mig är reklamen väldigt provcerande. Att vi här i Sverige ska skänka pengar till avancerad forskning av hjärtsjukdomar medans barn i flera länder i världen dör av lunginflammation och andra ”vanliga” sjukdomar känns helt absurt. Innan min resa till Afghanistan hade jag nog inte tänkt i dom banorna.

Den här viljan att få det bättre kanske är orsaken till att vi spenderar mångmiljonbelopp på en lägenhet i centrala Stockholm medans mannen eller kvinnan på gatan utanför fryser ihjäl. Kanske är det därför vi ens kommer på tanken att rösta på ett främlingfientligt parti istället för att vilja hjälpa våra medmänniskor från länder i krig. Usch och fy!

Varför så bekymrad? Din tur att tömma diskmaskinen?

JAG VILL JOBBA MEN BENET BRÅKAR

Min arbetsträning är för tillfället avbruten. En infektion i benet gör att det svullnat upp och gör ont vid minsta lilla belastning. Doktorn har ordinerat antibiotika och benet i högläge. Känns trist då jag verkligen såg fram emot att få börja på min nya arbetsträningsplats. I19 i Boden har ett skyttekompani där jag ska få hjälpa till vid utbildningen av nya yrkessoldater. Om det nu blir att sitta i ett förråd och räkna tomhylsor eller om jag ska få vara med och dela med mig av sånt jag lärt mig återstår att se. Det ska hur som helst bli kul att få börja testa att jobba igen. Tomhylsor eller ej.